Igår gick Annorakk till Eiffeltornet. Detta gjorde vi för att slappna av, efter att ha skapat massupplopp i Paris norra förorter i förrgår. Gud, vad arga vi var. Lisa var speciellt upprörd när hon hoppade på en polisbil. Amanda hytte mest med knytnävarna och skrek "JÄVLA FREAK"
Annorakk var arga på materialismen och att man äter hästkött i vårt kvarter.
Detta var en riktig urladdning och strax efter mossen anas bekant ugglan. Annorakk behövde helt enkelt lite "me-time". Vi valde därför att besöka Eiffeltornet och eftersom vi inte inte kan känna smärta så tog vi trapporna.
Först köpte vi biljett för 3,10 Euro. Sedan rullade vi nacken, sträckte armarna framför oss och knäckte fingrarna som final på en härlig stretch. Let's go! sa Amanda på knagglig engelska. Visst, sa Lisa på halvknagglig svenska. Sedan började vi gå. Det är ungefär 41 000 trappsteg upp till andra våningen. Trapporna är i plåt och följs ett slags staket. Efter 3 trappor mötte vi en flicka som var rädd. "Hon var verkligen rädd" sa Amanda. Lisa skrattade.
4 trappor senare stod Lisa nerböjd, storgråtandes och med brutala andningssvårigheter. Hon kunde varken ta sig upp eller ner. Då sa Amanda att hon skulle andas och räkna trappstegen, och frågade sedan om hon ville gå ner igen. Då svarade Lisa att hon för fan hade betalat 30 spänn och vägrade kasta pengarna i sjön. Amanda förstod snabbt att hennes vän var vad man brukar kalla "dumsnål". Dessutom var hon dumsnål i ett nötskal. Men för att slippa tjafsa med en neurotisk och jättekort flicka med blond lugg, så lät Amanda henne hållas. Det gick jättedåligt, men upp kom vi.
Väl uppe tog vi ett antal obligatoriska turistfoton, för att undvika att folk skulle förstå att vi var svenska rikskändisar. Vi har massa knep för att smälta in i massan. Sedan skulle vi ner. Då fick Lisa lite nervsammanbrott igen. Tyvärr var hon även nu för snål för att betala för hissen. När det var tre trappor kvar till marken hade hon båda händerna för ögonen och skrek osammanhängande siffror. Det hela var mycket bisarrt. När vi väl kom ner hade hon problem att stå och var yr. Då gick Amanda och klappade en häst som hon påstod var av världens största ras. Lisa fick vila. Sedan åkte vi buss. Det gör vi ganska ofta.
Annorakk var arga på materialismen och att man äter hästkött i vårt kvarter.
Detta var en riktig urladdning och strax efter mossen anas bekant ugglan. Annorakk behövde helt enkelt lite "me-time". Vi valde därför att besöka Eiffeltornet och eftersom vi inte inte kan känna smärta så tog vi trapporna.
Först köpte vi biljett för 3,10 Euro. Sedan rullade vi nacken, sträckte armarna framför oss och knäckte fingrarna som final på en härlig stretch. Let's go! sa Amanda på knagglig engelska. Visst, sa Lisa på halvknagglig svenska. Sedan började vi gå. Det är ungefär 41 000 trappsteg upp till andra våningen. Trapporna är i plåt och följs ett slags staket. Efter 3 trappor mötte vi en flicka som var rädd. "Hon var verkligen rädd" sa Amanda. Lisa skrattade.
4 trappor senare stod Lisa nerböjd, storgråtandes och med brutala andningssvårigheter. Hon kunde varken ta sig upp eller ner. Då sa Amanda att hon skulle andas och räkna trappstegen, och frågade sedan om hon ville gå ner igen. Då svarade Lisa att hon för fan hade betalat 30 spänn och vägrade kasta pengarna i sjön. Amanda förstod snabbt att hennes vän var vad man brukar kalla "dumsnål". Dessutom var hon dumsnål i ett nötskal. Men för att slippa tjafsa med en neurotisk och jättekort flicka med blond lugg, så lät Amanda henne hållas. Det gick jättedåligt, men upp kom vi.
Väl uppe tog vi ett antal obligatoriska turistfoton, för att undvika att folk skulle förstå att vi var svenska rikskändisar. Vi har massa knep för att smälta in i massan. Sedan skulle vi ner. Då fick Lisa lite nervsammanbrott igen. Tyvärr var hon även nu för snål för att betala för hissen. När det var tre trappor kvar till marken hade hon båda händerna för ögonen och skrek osammanhängande siffror. Det hela var mycket bisarrt. När vi väl kom ner hade hon problem att stå och var yr. Då gick Amanda och klappade en häst som hon påstod var av världens största ras. Lisa fick vila. Sedan åkte vi buss. Det gör vi ganska ofta.
Hon där bakom försökte sälja knark till oss.
1 kommentar:
men hey vad högt det var!
visste ni att eiffeltornet är dubbelt så högt som kaknästornet! och kaknästornet som känns så högt!
nu köper ni cigg till mig. jag har inte rökt på säkert en vecka.
Skicka en kommentar